Så kom dagen då vi måste ta farväl av våran bästa Roxy.. Ord kan inte beskriva hur ont det gör. Jag tror att jag är inne på andra hudlagret runt näsan och ögonen svider av allt gråtande. Tänk att man kan känna så mycket för ett djur. Otroligt. 

Hon har varit helt fantastisk med barnen och har aldrig klagat på någonting, en genomgod hund med ett hjärta av guld. Vi älskar henne, och kommer alltid att göra det. Det där med att visa barnmärtighet när ett djur är sjukt eller lider är både lätt och svårt, man vill ju alltid tro att det går över eller går att bota men när det väl kommer till kritan så vet man. Man vet att det här kommer inte att lösa sig. Det finns bara en sak att göra. Och det vill man inte. Men man måste. (Läs jag). 

Sedan måste man försöka gå vidare..och det blir svårt. Svårt att plocka undan leksakerna och filtarna, och sängen, och vattenskålen, och kopplet.. Tungt. Men tiden läker alla sår, eller lindrar alla sår hade jag velat säga istället... Jag hade henne i mitt liv i 5 år, och min käraste i nästan 10. 

Roxy, vi älskar dig, har alltid älskat dig och kommer aldrig, aldrig att glömma dig! Du är en del av vår familj och vi kommer att sakna dig. Sov gott. <3

V.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Följande inlägg (och kommande) skriver jag i form av människa och privatperson. Det har således ingenting med min profession som lärare att göra. Mina elever lär sig det som står i styrdokumenten och dessa följer jag. 😊👍🏼   ...