Följande inlägg (och kommande) skriver jag i form av människa och privatperson. Det har således ingenting med min profession som lärare att göra. Mina elever lär sig det som står i styrdokumenten och dessa följer jag. 😊👍🏼

Under semestern har en debatt härjat i byn jag bor i (seriöst, det är en by. Ofattbart för en stadsmänniska som mig, men gillart'!). Vi fick beskedet om att mark mittemot vårt hus hade sålts till kommunen som vill bygga flyktingboende. Helt ok för mig så länge det är ordning och reda och människorna som flyttar hit inte vill bo nån annanstans och vägrar gå av bussen. Men nu händer nåt roligt, ur alla hålor hoppar SD-anhängare fram och dammar av sina gamla bruna rockar.. (Iofs, flertalet av dem hade själva inte överlevt 2:a världskriget pga idealen..) de vrålar "stoppa bygget!" "hög risk för blandning av våra "svenska" gener (minus den adopterade asiaten som propagerade bredvid Jimmy Åkesson) och de går på (håll i er..) BIDRAG!!!! Å fy faaaan! Vi kan väl börja med att rensa ut lite bidragsfuskande svenskar först! De som väntar på att AMS ska knacka på dörren med ett jobb på Kalles chokladfabrik eller Pokemon jägare! de kan börja med att lyfta röven ue soffan och hedra de gamla svenska bönderna som slet på sina gårdar från morgon till kväll. SEN kan vi snacka. Då kan vi snacka om hur det kan kännas att riskera livet i en liten båt och vara liten utan familj i ett främmande land. Jag vill inte bo i någon by som liknas vid mottagandet i filmen Änglagård, "vi vill inte ha er här!". Låt oss välkomna alla och sedan uttala oss som människor, inte som "perfekta svenskar" för vi finns inte. Men ordning och reda vill jag ha!! Kommunen, step it up! 

Så kom dagen då vi måste ta farväl av våran bästa Roxy.. Ord kan inte beskriva hur ont det gör. Jag tror att jag är inne på andra hudlagret runt näsan och ögonen svider av allt gråtande. Tänk att man kan känna så mycket för ett djur. Otroligt. 

Hon har varit helt fantastisk med barnen och har aldrig klagat på någonting, en genomgod hund med ett hjärta av guld. Vi älskar henne, och kommer alltid att göra det. Det där med att visa barnmärtighet när ett djur är sjukt eller lider är både lätt och svårt, man vill ju alltid tro att det går över eller går att bota men när det väl kommer till kritan så vet man. Man vet att det här kommer inte att lösa sig. Det finns bara en sak att göra. Och det vill man inte. Men man måste. (Läs jag). 

Sedan måste man försöka gå vidare..och det blir svårt. Svårt att plocka undan leksakerna och filtarna, och sängen, och vattenskålen, och kopplet.. Tungt. Men tiden läker alla sår, eller lindrar alla sår hade jag velat säga istället... Jag hade henne i mitt liv i 5 år, och min käraste i nästan 10. 

Roxy, vi älskar dig, har alltid älskat dig och kommer aldrig, aldrig att glömma dig! Du är en del av vår familj och vi kommer att sakna dig. Sov gott. <3

V.